Ett sista ord

Hej kära ni. Long time no see! Det är idag den 15e januari, ett nytt år har tagit vid och jag är nu boende hemma i Sverige igen. Sist vi hördes av satt jag på min stora, härliga säng i mitt rum på 44 Selbourne St i Auckland, Nya Zeeland, och mitt sinnestillstånd var allt annat än stabilt. Mindre än ett dygn senare skulle jag lyfta från Auckland International Airport, för att lämna Nya Zeeland och istället ta mig an Australien. Där skulle jag stanna i knappt två veckor tillsammans med min kära mor, för att senare spendera två dagar i fantasistaden Dubai, och sist men inte minst ta mig hem till Kära Lilla Tyringe igen.

Precis som alla andra gånger då jag hade försökt föreställa mig den kommande semestern med min mor så förhöll det sig lite i ett dunkel – jag kunde inte riktigt koncentrera mig på och förstå att vi faktiskt skulle upptäcka både Melbourne, Sydney & Dubai, för det enda jag såg framför mig var hemkomsten till Lilla Tyringa. Jag skulle, efter ett helt jäkla år på en plats som låg så långt hemifrån som man någonsin kan komma, äntligen få komma hem och återse min fina familj och mina efterlängtade vänner. Det slet i kropp och själ av det dåliga samvete som infann sig var gång jag insåg att min mor höll på att längta ihjäl sig efter våra två veckor på resande fot, medan jag själv knappt kunde föreställa mig dem. Jag var ofantligt glad över att jag och mamma hade bestämt att vi skulle göra den här resan tillsammans, dels eftersom vi aldrig tidigare har varit på en långresa tillsammans bara hon och jag, men också eftersom jag antog att det skulle bli lättare att säga hej då till min fina värdfamilj om jag hade någonting mer att se fram emot än ”att bara komma hem”. Jag hade försök föreställa mig det avsked som skulle ta plats på flygplatsen, och jag hade inbillat mig att mitt farväl skulle kännas lite halvtaskigt, men eftersom jag var ÄR övertygad om att jag kommer komma tillbaka till Nya Zeeland och träffa familjen Benton igen, så skulle jag kunna koncentrera mig på den kommande resan med min mor. Oj, vad fel jag hade.

Det började redan på förmiddagen den där söndagen den 21 september. Matthew, min älskade Matthew, skulle ta sin middagslur, och när han vaknade igen skulle jag, Claire, Stella & Zara för länge sedan ha åkt till flygplatsen. Hur säger man adjö till ett barn som fått en att inse så otroligt mycket om sig själv, livet och världen i stort? Hur säger man adjö till en person som man älskar så djupt att han känns som ditt eget kött och blod, som fått dig att uppleva den rena, fantastiska kärleken man bara kan känna till ett barn? Vetskapen om att nästa gång jag träffar honom så kommer han inte att komma ihåg mig, och inte heller minnas alla de lek- & mysstunder och godnattvisor som vi delat – det gör det hela ännu lite värre. Han som var, och fortfarande till viss del är, en så otroligt stor del av min vardag, livet så som jag kände till det och i själva verket även mitt Jag – hur jag uppfattar/-de mig själv. Han kommer inte minnas mig. Alls. Det, mina vänner, det är vad jag kallar hjärtesorg.

Andy och jag tog farväl, och det enda jag kunde säga var ”Thank you”. För hur säger man tack för allt det jag har fått, alla de upplevelser jag kan tillgodoräkna mig tack vare de fantastiska människorna som jag under ett års tid kallade mina Värdföräldrar? Det är omöjligt. Iväg for vi i alla fall, och under den där halvtimmesfärden mellan Grey Lynn och Auckland International Airport pratade jag och Claire om hur otroligt det var att det redan hade gått ett helt år. Var i hela friden hade tiden tagit vägen?! Inte kunde det väl ha varit ett helt år sedan hon, höggravid som hon var, klev in i receptionen på Holiday Inn och skulle plocka upp mig från min förberedelsekurs? Men jo. Vi kom i alla fall fram till flygplatsen, och Stella och jag puttade min 32 kg tunga resväska framför oss medan Zara och Claire gick bakom och puttade min kabinväska. Efter lite om och men så kunde jag i alla fall gå och checka in, och vi bestämde oss för att gå och köpa lunch. Sushi och ett gas vin blev min sista måltid på Nya Zeeländsk mark, och till sist var jag så illa tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen. Det som följde här näst var en utav de allra jobbigaste stunder jag varit med om. Jag skulle säga adjö till en kvinna som till en början bara varit mamman till de barn jag skulle ta hand om, min värdmamma, men som sedan gick från att vara som en extramamma som tröstade mig när jag var ledsen och hade hemlängtan och pushade mig när jag behövde hjälp på vägen, till att bli en person som jag såg upp till och som lärde mig otroligt mycket om livet, hjälpte mig att utvecklas och såg till att jag hade ett sju helsikes Gap Year. Claire hade blivit en vän, en vän som jag saknar mycket idag. Stella och Zara förstod inte riktigt vad det var som hände där på flygplatsen, och frågade gång på gång varför både jag och Claire stod och grät. Vi tog i alla fall farväl, och jag talade om att jag älskade dem. De små liven. ”See you  soon, okay? I love you, so so much”.

Jag minns knappt vägen mellan säkerhetskontrollen och boardandet av planet. Det är som i ett töcke, med en väldigt fin ljuspunkt då jag öppnade ett paket jag hade fått med mig. Det var en väldigt fin fotobok som familjen hade gjort, med bilder på mig och barnen från det gångna året. Där efter följde ett kärt återseende med min mor, och den där första kvällen/natten i Melbourne kommer jag sent att glömma. När hon väl kom ut genom dörrarna från terminalen så kunde jag äntligen få krypa upp i min mors välkomnande famn igen, och det var sannerligen ett kärt återseende. Hela den veckan vi var i Melbourne var fantastisk, men jag skulle ljuga mig blå om jag sade att jag mådde bra. Det kändes som att halva mitt hjärta var kvar på andra sidan diket, kvar i Nya Zeeland där mina barn nu togs om hand av en annan tjej som skulle ta min plats. En hel del tankar gick åt det hållet, medan en hel del andra tankar var på hemmaplan i Sverige och funderade över hur det skulle se ut när jag kom hem. Det var svårt att fokusera under veckan i Melbourne, men blev något bättre när vi kom till Sydney. Ytterligare fem dagar senare befann vi oss i Dubai, och det var fantastiskt på många sätt och vis. Jag insåg återigen att jag sannerligen är en vintermänniska, och den kvävande hettan gjorde att jag såg fram emot hemkomsten med en aldrig tidigare skådad längtan. Min resa med mamma var kort fattat en otroligt rolig resa, och vi hade fantastiskt roligt ihop, men det var även två av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Hur mycket jag än skriver om det så kommer ni aldrig att förstå om ni inte själva har varit med om ungefär samma sak, så jag tror att vi lämnar det där.

Jag kom i alla fall hem, och efter lite om och men så kom min styvfar och plockade upp mig och mamma på Kastrup, och det bar av mot vår sommarstuga i Beddingestrand där mormor väntade. ”Men Lina, du har ju blivit en riktig Lady!”. Jo jag tackar jag! Efter kaffe, lite politiksnack och en riktigt rolig rundtur i huset (det köptes precis innan jag for, och mina föräldrar har sedan helrenoverat det) bar det av. En bilfärd på 1 h & 45 minuter väntade innan vi anlände till Grönlandsgatan 21 i Kära Lilla Tyringe. Under hela färden var jag så nervös att jag trodde jag skulle krypa ur skinnet, och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när vi kom fram.

Förstår ni besvikelsen som uppstår när Henrik kliver ur bilen och går och öppnar ytterdörren till huset? Där satt jag och föreställde mig att det var jag som skulle öppna dörren, och att mina syskon skulle stå i hallen. Nähä, vad då, är det ingen här? Jag gick i alla fall in, och en tanke om att ”vad konstigt att det luktar mat” for förbi. Ett litet ”Välkommen hem” kom från min mor, och där stod jag och försökte dölja min besvikelse över att det inte fanns någon välkomstkommitté för att ta emot mig. ”Du kan väl ställa dina väskor på rummet så tar vi och packar upp dem senare”. Okej boss. Jag öppnade dörren till allrummet som ligger utanför mitt rum – och för en sekund stannar mitt hjärta upp, och sedan kommer tårarna. Där innanför står mina syskon och närmsta vänner och ropar ”VÄLKOMMEN HEM!!”. Så då var den där ändå, min välkomstkommitté som var större än jag någonsin hade vågat hoppats på. Kvällen fortlöpte med långbord, och till middag serverades min favorit: falukorv i ugn, potatismos, LINGONSYLT och ROSTAD LÖK, och till efterrätt följde en fantastisk äppelpaj gjord av min älskade, otroligt efterlängtade storasyster. Jag befann mig som i ett moln i av lycka, och det var mest enormt skönt att äntligen vara hemma och omge mig av människor som jag hade saknat så otroligt mycket.

Veckorna där efter pendlade upp och ner. Stundtals så var det otroligt skönt att befinna mig på svensk mark igen, och stundtals ville jag inte annat än att sätta mig på ett plan tillbaka till min andra familj igen. Det var jobbigare än jag någonsin kunnat föreställa mig, och varje gång någon frågade någonting om barnen eller familjen ”Over There” så vällde tårarna upp. Först i början på december, alltså när jag bott hemma i två månader, kunde jag prata om dem och det jag varit med om utan att bli så känslosam att jag var tvungen att ursäkta mig och försöka komma till sanns igen. Det var jobbigt att kolla på alla otroligt fina bilder som mina vänner som fortfarande bodde kvar där nere lade upp på diverse sociala medier, vilket självklart bidrog till att jag bara ville åka tillbaka. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta till Nya Zeeland på samma sätt som jag längtade hem till Sverige medan jag bodde där nere – men sanningen att säga så längtar jag hem till Nya Zeeland. 

SZ ME

Jag har nu bott i Sverige i tre månader och nio dagar, och livet har äntligen börjat räta upp sig igen. Jag har fortfarande mycket kontakt med min familj i NZ, och vi har skypat i genomsnitt var tredje vecka. Barnen känner igen mig och pratar mycket vid våra videosamtal, och till och med Matthew lyser upp när han ser mig. Det märks att han känner igen min röst och mina ansiktsuttryck, och det värmer lite extra i hjärtat när han böjer sig fram och klappar på min bild på datorskärmen. Jag visste att familjens nya Au Pair Elin skulle ta hand om barnen med bravur, och det känns ännu lite bättre att få det bekräftat av båda Claire och barnen. De har det bra, jag har det bra, och livet knallar på som vanligt.

I lagom takt till att mitt år på Nya Zeeland tog slut så började även det lilla utrymme i Cyber Space jag fick tilldelat mig när jag skapade den här bloggen för si sådär 5 år (!) sedan att sina. Det är därmed dags att säga Hej Då, och samtidigt som en ny era tar vid så tar även en ny bloggadress vid. Jag vill bara passa på att tacka er som har följt med på denna resan, och som har stått ut när jag bara har gnällt, har tagit er igenom de tusentals ord som har kommit flödande, och som har återkommit trots den ofta skådade bloggtorkan. Det står lite skrivet i stjärnorna vad som återfinns i nästa kapitel av mitt liv, men säkert är i alla fall att juridiken kommer kliva in i bilden på måndag(!?), hästarna och min ”rehabilitering” på hästryggen är tillbaka och i full gång, en kille vid namn Jonathan har kommit med pompa och ståt och blivit en viktig (pojk)vän till mig, och att framtidens väg ser, om än väldigt krokig, så väldigt ljus ut. Om ni vill fortsätta följa med på vad som händer i mitt huvud och min värld, återfinns den nya sidan på ihuvudetpaevelina.wordpress.com.

En era har tagit slut, och en ny har tagit vid. Tack, återigen, för att ni har följt med.

Ma råkes.

Dagen före Dagen D

Ursäkta Evelina, kan du upprepa det där? Jo, jag sa att idag är dagen före dagen D – för att idag är det den 20e september, idag är det lördag, idag har jag bott i Nya Zeeland i 346 dagar – och i morgon flyttar jag härifrån. Hur sjukt är inte det? Ibland har det känts som om tiden har stått stilla och att mitt liv har varit i pause-läge, men för det allra mesta har det bara svischat förbi – och nu har det alltså blivit dags att åka hem.
Det känns som att det inte alls var länge sedan det var den 9e december och jag uppspelt skrev till Rebecka ”Nu har vi bott här i två månader, kan du förstå?!”. Det var 9,5 månader sedan, och idag är det alltså 1 dag kvar. Ena stunden ligger jag i fosterställning med uppspärrade ögon och tårar som rinner längst med mina kinder, livrädd för att bryta upp ifrån allt och alla jag håller så kärt här för att flytta hem till ovissheten hemma i Sverige. Nästa stund sjunger jag Backstreet Boys’ alla låtar för full hals medan jag packar väskan, överlycklig att äntligen få träffa alla jag håller kärt därhemma i Sverige, och göra allting jag har saknat så pass mycket att smärtan i bröstet varit fysiskt påfrestande. Om ni inte själva varit med om det här så kan jag tala om att det är fruktansvärt jävla jobbigt. Att jag dessutom inte har kunnat sova ordentligt på två veckor gör inte saken bättre, och jag känner mig mentalt utmattad samtidigt som jag är så exalterad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
De senaste två veckorna har varit fyllda av farväl, och tanken på att jag aldrig mer kommer träffa vissa personer gör mig illamående. Det är bara så absurt, att en person som jag har haft så mycket kontakt med och som har kommit att betyda så mycket för mig kommer försvinna ur mitt liv – för all framtid. Igår åt jag middag med mina värdföräldrar och barnens morfar, och ikväll åt hela familjen + Claire’s systers familj middag på en av mina favoritrestauranger. Farväl, farväl och åter farväl.

Som ni kan läsa är det mest dystra tankar som går igenom mitt huvud ikväll, men jag tror att när jag väl sitter på flygplanet på väg till Melbourne i morgon kväll så kommer glädjen över att återigen få träffa min älskade mor att ta överhanden. Jag har ju faktiskt två veckors semester tillsammans med en utav de bästa människorna jag vet att se fram emot – och jag har en väldigt stark känsla av att vi kommer få en fantastisk tid tillsammans.

Bloggis – vi hörs hemma i Skåneland igen. När jag är hemma bland pära stolpar, rullebörer och granna bonnapöjkar, och när jag förhoppningsvis fortfarande är saligt lycklig över att vara nära mina nära och kära igen.

IMG_0097.JPG

IMG_0446.JPG

IMG_0379.JPG
De här barnen. Som jag älskar dem.

300 dagar. Ursäkta, kan du upprepa det där?

20140805-233419-84859179.jpg
Bara sådär smack, rakt i nyllet en sen tisdagskväll. Mina känslor har inom 15 minuter pendlat från förvåning till glädje över att det inte är så lång tid kvar tills jag får kramas och umgås med min älskade och otroligt saknade familj, och vidare till sorg över att jag snart är tvungen att lämna mitt fantastiska (för det är det ändå, hur mycket negativa saker jag än skriver eller berättar om) liv som jag skapat här nere – för all framtid. För hur vi än vrider och vänder på det så kommer mitt liv aldrig någonsin bli som det är nu, och det både skrämmer mig otroligt mycket och glädjer mig en liten liten gnutta då det medför förändring, och spänning inför att få uppleva någonting nytt och för mig outforskat. Ungefär som när jag först flyttade hit, men på ett sätt ändå helt annorlunda.

Idag, den 5e augusti, är det exakt 300 dagar sedan jag flyttade hit, till Nya Zeeland. För exakt trehundra dagar sedan levde fjärilarna loppan i min mage, och kallsvettig tog jag mig av det stora Emirates-planet som precis hade tagit mig från Melbourne till Auckland – staden som skulle bli mitt hem för 360 dagar framöver och som jag inte visste ett knyst om, men som jag ändå på något underligt sätt redan älskade.

Så här 300 dagar – fyllda med obeskrivlig eufori, mer tårar än jag någonsin gråtit tidigare, hemlängtan så att det fysiskt känns som att hjärtat håller på att slitas itu i bröstet på mig, otroligt många nya vänner varav några som för all framtid kommer ligga mig varmt om hjärtat, och väldigt många lärdomar om både mig själv och världen i stort – senare, så kan jag inte längre sätta ord på mina känslor. Jag vet inte om jag helst av allt bara skulle vilja frysa tiden och för all framtid leva i den här fantastiska, hemska, underbara, förtärande och goa’ bubblan som mitt liv här nere ändå utgör, eller om det enda jag vill är att snabbspola tiden så att jag återigen kan ligga på soffan hemma på Grönlandsgatan och slötitta på TV med min fina mor, spendera timmar, dagar, veckor & månader med att göra allt och ingenting med min syster, och att återigen äntligen, äntligen få träna karate med min saknade Zanshin klubb.

Åh Livet, vad gör du med mig? Jag förstår att jag är så otroligt lyckligt lottad över att ens få ha det här bekymret, men den insikten bringar inte någon som helst klarhet till mig.
Hur som haver, nu laddar jag inför 3 arbetsdagar innan jag drar iväg på två veckors semester till sydön (kan avslöja att den kommer innefatta både fart & fläkt och lugn & ro), och sedan är det bara tre normala arbetsveckor kvar innan Elin (familjens nya Au Pair) kommer och överlappar mig en vecka, och sen… Sen är det dags för mitt äventyr med min kära mor. Både Melbourne, Sydney och Dubai ska erövras, och när vi känner oss nöjda och belåtna så är det dags att åka hem till halmen, där allting ska återgå till det normala men samtidigt inte vara alls som förr. Det, mina vänner, är en tanke som förvirrar mig än mer än det faktum att jag nu har bott här så länge. Och det är en tanke som jag inte ens vill tänka innan jag nu ska krypa ner mellan lakanen för att (åtminstone försöka) sova.

En helt vanlig lördagsmorgon i Evelinas värld

Rätt ofta när jag har gjort eller varit med om någonting så börjar jag skriva om händelsen i Pages, som skrivprogrammet på min iPad så fint heter, rätt snart efter det hela har utspelat sig. Det händer även rätt ofta att jag inte avslutar skrivandet förrän några dagar (ibland veckor..) senare, men det är ju en helt annan femma. Poängen är i alla fall att den versionen av händelserna, som ingen annan än jag själv kommer att läsa, är den ocensurerade versionen. Ibland får jag ett ryck och börjar gå tillbaka till de texter jag har skrivit för några veckor eller månader sedan och läser, redigerar så att det ska vara passande för en offentlig uppvisning, och publicerar sedan här.

Idag är en sådan dag. Jag sitter i skrivandets stund på vad som har kommit att bli mitt favoritcafé (vilket lyckligtvis ligger beläget ynka 500 m från mitt hus), och över min skål med honungsrostad müsli med grekisk yoghurt och färsk frukt och vad som har kommit att bli den traditonella koppen kaffe med sojamjölk, läser jag om och minns tillbaka hur det var när jag och tre goa kompisar befann oss på vårt livs första rugbymatch, vilken följdes av en av de nätter då jag skrattade mer än vad jag gjort på väldigt, väldigt länge.

Jag tänkte att jag skulle lägga upp texten här, men för att det över huvud taget ska vara möjligt så är redigering avgörande. Det är alltså vad jag ska ägna min förmiddag på café åt: redigera text så att jag om några år kan titta tillbaka, kolla på bilder och minnas hur glad jag var, hur kul jag hade, och hur underbara mina vänner är. Jag kommer dock ändra datumet för inlägget, så att det kommer upp runt den 7e juni då matchen i fråga ägde rum – inlägget hittar ni här (LINK).

20140713-151401-54841962.jpgBild från rugbymatchen 7/6

Här om veckan hittade jag även en liten text jag skrivit en sen kväll på bussen hem som jag aldrig publicerat, vilket gick samma öde till mötes som rugbyn. Inlägget hittar ni nu här (LINK).

Var tredje månad kommer det hem städare till oss och storstädar huset, varpå både familjen och jag måste underhålla oss utanför husets väggar. Det är hemma hos oss just nu, varför jag befinner mig här på caféet. Snart ska jag dock betala för mig (jag lovar att jag någon gång under mitt liv kommer glömma betala för mig och bara gå ifrån notan) och sedan ta mig ann Aucklands museum. Jag tänkte att efter att ha bott här i 10 månader så kanske det börjar bli dags att se det. Men i och för sig så har jag bott i Tyringe i 20 år och har fortfarande inte varit på byns museum, så jag antar att jag har lite tid på mig trots allt.

Jakten på köksmästartiteln

Sedan drygt 3 månader tillbaka har mitt intresse för matlagning, bakning och tillverkning av mina egna matvaror från grunden tagit mig med storm, och jag kan knappt bärga mig tills jag kommer hem och kan bo i familjens nya sommarstuga i Beddinge och bara skapa.

20140711-190130-68490972.jpg
Vem vill inte stå här och laga mat liksom? Bilderna är från i vintras, när köket ännu inte var klart. Då kan ni tänka er hur det ser ut nu.. Åh, hemlängtan!!

I skrivandets stund får jag utlopp för min kreativitet de kvällar jag är barnvakt, varav jag numera oftast bara tycker att det är kul när Claire och Andy frågar om jag skulle ha något emot att passa deras tre guldklimpar (eftersom mina barn lägger sig kl 6.30 så innebär det oftast att C & A själva lägger alla barn innan de åker hemifrån, vilket i sin tur innebär att det enda jag behöver göra är att hålla mig på ovanvåningen så att jag hör om någon vaknar. Rätt soft alltså). Ikväll är en sådan kväll, och dagens mixande och matchande ledde till en Kycklingfajita och salsa med en medelhavstwist. Nämen, det låter väl spännande? Eftersom jag någonstans i mitt bakhuvud har en idé om att jag ska bli en jäkel på att laga mat, och kanske också publicera lite hopknåpade recept här, så tänkte jag att jag lika gärna kan börja ikväll. Den o så kvalitativa bilden är tagen med min iPad, men ni kan väl föreställa er att jag i framtiden kommer använda min systemkamera. Och har gjort egen hummus, så klart.

Kycklingfajita & salsa med en medelhavstwist

– strimlad kycklingfilé (jag använde 1/2, eftersom det kommer vara en massa annat i fajitan också. Marinerade dock hela, och har den andra halvan till lunch i morgon 👍)

Marinad:
– olivolja
– sweet chili sås
– vitlökskrydda
– salt
– kummin
Jag blandade alla ingredienser till marinaden i en återförslutningsbar påse och lade sedan bara i den strimlade kycklingen, stängde påsen och rullade runt den i händerna så att marinaden fördelades jämnt. Sedan fick den vila i kylskåpet i ca 1,5 h!
Jag höftade bara med alla mått, och litade på mitt luktsinne. Kom ihåg att övning ger färdighet! Och snåla inte på kryddorna. Ps: var inte en fegis – kummin var som grädden på moset!

Fajita:
– stort salladsblad från isbergssallad
– ruccola
– tomat
– rödlök
– oliver
– soltorkade tomater
– smulad fetaost
– ~ 2 msk hummus med smak av pumpa & sötpotatis
– ~ 2 msk grekisk yoghurt (hade velat ha gräddfil, men tror att det egentligen är same same)
Jag hackade alla grönsaker förutom salladen, vilken agerade ”bröd” för mig, och tog sedan så mycket av varje grönsak som jag ville ha och avslutade med hummus & yoghurt.

Salsa med medelhavstwist:
– tomat
– färsk persilja
– rödlök
– 1 vitlöksklyfta
– oliver
– kapris
– fetaost
– balsamvinäger
– olivolja
– salt & peppar
Jag hackade upp så mycket tomat jag ville använda, och anpassade sedan mängden övriga ingredienser efter det. Eftersom det bara var till mig så använde jag 1/2 tomat till salsan, och hade resten i fajitan. Hacka alla ingredienser smått och blanda i en skål. Easy peasy. Salsan fick vila under lite plastfolie medan jag gjorde fajitan! Och ja, fetaost var himla gott i!

Jag slängde med några glutenfria tacochips också – 5/5 toast!

20140711-185749-68269290.jpg

Jag hoppas att det är någon där ute som kommer att prova detta recept, eller kanske inspireras till att slänga ihop någonting de aldrig provat på förut. En sak är i alla fall säker – min familj kommer utsättas för detta när jag kommer hem. Så. Jäkla. Gott!

En liten uppdatering

I morse när jag skulle duscha så ställde jag mig framför spegeln i bara underkläder för att granska min kropp. För första gången i hela mitt liv så vågar jag påstå att jag hade trivts i en bikini, även om jag hade befunnit mig på en strand med väldigt många människor. Jag vet inte hur det är för alla er där ute, men detta var ett stort framsteg för mig, speciellt som den här resan i allra högsta grad är väldigt psykisk. Min kropp är inte på långa vägar så som jag önskar, men varje dag tar jag mig närmre mitt mål, och varje dag mår jag bättre och bättre med mig själv. Det är vad jag kallar en bra start på dagen.

20140706-215322-78802571.jpg
Resten av min dag har tillbringats i en utav mina favoritklänningar, och med Rebecka som lärare har jag försökt förstå mig på konjugatregler, potensformer och algebraiska uttryck. Suck. Det är nästan som att jag aldrig har läst matte innan. Men men, det kommer väl med tiden antar jag. Annars då? Jo vars, det går inte att ladda min telefon längre, så i morgon åker möget in på lagning. Dubbelsuck. Det är verkligen sådant här jag vill lägga mina pengar på..

I’m so excited, I just can’t hide it!

Precis hemkommen från killen som jag om exakt 56 dagar kan kalla ”min tatuerare”. Innan jag klev innanför dörren med vinylen ”Two Hands Tattoo” för si sådär 50 minuter sedan var jag så nervös att jag fick ta djupa andetag för att försöka få hjärtat att slå i normal takt, och för att stoppa skakningarna i mina händer. Ett litet möte senare så sitter jag här och bara längtar tills den 30e augusti, då Victor ska få äran att sticka nål och bläck i mitt vänstra ben. Han heter Victorjwebstertattoo på Instagram, om ni vill kolla in hans tidigare verk. Åh, vad det här kommer bli bra!!
Nu ska jag hoppa upp på crosstrainern, så att min energinivå går ner till en normal människas! 🙈🙉🙊🏃

Vuxenlivet? Pfft.

Jag har besökt Juridicum tre gånger de senaste fyra åren, alla tre gånger under studiebesök med min gymnasieskola. Eftersom jag pluggade juridik i tvåan så fick vi någon form av ”speciell visning” som helt enkelt innebar att vi snackade med studenter, gick på en föreläsning, och så vidare. Sista gången jag var där var under universitetsdagarna då jag tillsammans med tusentals andra blivande studenter kunde knalla omkring på universitetsområdet i Lund, gå på föreläsningar där studenter pratade om hur det var att läsa på de olika programmen, och givetvis få ett tiotal olika kataloger från så väl Juristprogram som Psykologiprogram och information om utlandsstudier. Det var alltså här mitt beslut om att läsa en termin antingen vid UCLA i Los Angeles eller i Honolulu på Hawaii fattades, men det var också efter den här dagen som jag gick ut från en föreläsning om hur det är att plugga juridik i Lund, plockade upp telefonen och slog en signal till min mor. Hon var på jobbet, men fantastisk som hon är så lät hon mig i alla fall pladdra på om hur fantastiskt det var, om att jag ska ta mig in där och att det var mitt öde att plugga på Juridicum, samtidigt som tårarna flödade och orden stockade sig i halsen på mig. Varför grät jag? Kanske för att jag redan då visste att mina betyg inte skulle räcka hela vägen, men troligtvis eftersom jag var överväldigad och precis hade blivit 110% säker på ”vad jag vill bli när jag blir stor”. Eller, rättare sagt så vet jag fortfarande inte vad jag vill arbeta med, jag bara vet att vad det än är så börjar det med juristutbildningen vid Lunds Universitet.
I perioderna som har gått mellan mina besök på utbildningen så har min övertygelse bleknat rätt så drastiskt, och ibland undrar jag om jag inte ska ta och läsa någonting hela annat. Varför inte följa den biten av mig som fortfarande, efter drygt 10 år, lockas av att bli brandman? Eller kanske polis? Tro det eller ej, men här om veckan slog tanken på att bli lågstadielärare mig, men jag insåg faktiskt rätt snabbt att det är så som min mor sa till mig när jag valde mellan att gå måleri eller samhälle på gymnasiet: ”måla det kan du göra på din fritid”. Barn ska jag väl ha någon gång i framtiden (läs: långt bort i framtiden), och fram tills dess kan jag läsa böcker för mina syskonbarn (som förhoppningsvis kommer innan mina egna knoddar).
Men, hur började vi prata om barn helt plötsligt? Utbildning var det. Juridik var det. Övertygelsen har alltså svalnat mellan mina besök i Lund, och jag är inte alltid så säker. Men så kommer jag ihåg hur jag traskade rundor i singlet (eller vad nu singelgrus i plural kan tänkas heta..) och gråtandes berättade för min mor om att juridik, det är min grej det! Och plötsligt tänds den där lilla lågan inom mig, lågan som jag hoppas kommer fortsätta göra mig påmind om vart jag verkligen vill gå i livet.

I går kväll kom den tillbaka med större kraft än på länge. Tillsammans med min insikt om att jag ska försöka komma in via högskoleprovet – vilket skulle göra att jag påbörjar juristprogrammet i januari istället för i september – skapade den en konstig känsla i min kropp. Längtan, förvirring, panik och ångest över att tvingas bli vuxen i en enda salig blandning. Måste jag ställa mig i bostadskö nu? Hur gör jag med jobb när jag kommer hem? Måste jag förresten inte börja söka jobb nu, så att jag kan börja jobba när jag kommer hem i oktober? Kommer jag ens att få jobb? Hur ska jag ha råd med all studentlitteratur den första terminen om jag inte har något jobb? Är det förresten okej att markera i böckerna, eller kommer jag ångra mig bittert när jag inte kan sälja dem vidare? Kommer jag kunna jobba under utbildningen, eller måste jag ta fullt studielån och bli skyldig staten flera hundra tusentals kronor? Är det verkligen så illa att ta studielån som mina hjärnspöken påstår? Kommer jag må dåligt över mina studielån på samma sätt som jag avskyr att låna pengar av mina föräldrar? Kommer det förresten inte bli förfärligt ensamt att bo i egen lägenhet?
Så höll det på, i över en timme. Det gick liksom inte att hitta en off-knapp, och oron tycktes bubbla i mina ådror. Nu när jag 24 timmar senare sitter och skriver det här så kommer känslorna tillbaka som en käftsmäll, och det jag helst av allt vill göra är att vara hemma i Sverige igen, krypa upp i mammas famn i vår stora, gosiga soffa, få den regnbågsfärgade filten med fransar svept omkring mig medan mamma stryker mitt hår och viskar att allt kommer gå bra. Allt kommer lösa sig ska du se, det fixar sig till slut.

Men nu är jag inte hemma i lilla Tyringe. Nu sitter jag här i Nya Zeeland, nere i mitt rum i källaren med en filt kring benen, och fasar för att bli vuxen. Jag som alltid har längtat. Vad tusan hände?

20140626-231802-83882598.jpg

20140626-231802-83882694.jpg

Fenomenet Framtiden

Igår kväll kände jag inte för något annat än att stanna hemma, dricka te och strunta i gymmet. Så det var vad jag gjorde. Det jag inte hade räknat med var att jag skulle börja tänka på min framtid kring 18-snåret, och sedan inte kunna släppa det förrän långt in på natten då jag till slut äntligen började drömma om någonting annat.
Jag har alltid varit en person som tänker otroligt mycket på framtiden, men för drygt ett år sedan, när jag levde i någon konstig blandning mellan efterdyningarna från studenten och spänningen som byggdes upp inför min flytt till andra sidan jordklotet, stannade tankarna upp lite. Jag hade fått mitt slutbetyg från gymnasiet och jag insåg med förskräckelse att mina betyg inte kommer räcka för att ta mig in på den universitetsutbildning jag har drömt om sedan i nionde klass, varpå jag insåg att min väg in till Juridicum skulle ske genom UJIKen – en Utvidgad Juridisk Intruduktionskurs som läses på distans under 10 veckor. Det är drygt 400 personer som söker och kommer in på kursen, varav drygt hälften sållas bort efter första delprovet (eller ”spärren” som de kära flashbackarna kallar det). Alla som går ut med AB, dvs högsta betyg, får automatiskt en plats på juristutbildningen på Lunds Universitet – vilket varje termin är drygt 20 personer.
Denna vägen var alltså min chans att kunna nå min drömutbildning. Tills jag igår googlade ”Hur är det att läsa UJIKen?”, och fann mig läsa ett X antal trådar på Flashback. Jag hade förväntat mig att det skulle bli tufft, och det är verkligen plugga-äta-sova på repeat under de 10 veckorna – men det jag inte visste var att man bara kan gå UJIKen en gång. Sumpar du din chans (det är tydligen väldigt många som får 49/60 på sluttentan, och det är 50/60 som krävs för ett AB), tja, då är du rykt. Du kan aldrig göra om kursen, vilket inte direkt gör pressen mindre. Så jag började tänka..
Visst måste det finnas någonting annat jag kan göra för att ta mig in? Jag gick ut med en slutpoäng på 21,3 från gymnasiet, och för juridik krävs det 21,6. Så. Jäkla. Surt. Och jag tänker absolut inte läsa upp mina betyg på KomVux – jag tycker att det är absolut kanon att man kan göra det, och dessutom att man hamnar i en egen kvotgrupp vid antagning till universitet, men jag känner liksom att det hade skadat mitt ego alldeles för mycket. Det hade gjort mer psykisk skada än nytta för min utbildning, om jag uttrycker mig så. Så nej, att läsa upp betygen är inget alternativ. Då återstår ju faktiskt bara en sak: högskoleprovet. Ordet klingar lite sådär halvjobbigt, helt enkelt för att matte inte är min grej. Jag älskade matte i 1an på gymnasiet, men jag antar att alla kan gissa vad som hände sen. Jag fick världens sämsta mattelärare, som både tog bort all glädje jag tidigare känt för ämnet, samt all motivation till att på egen hand ta hjälp av min mycket matematiskt intellektuella vän Rebecka.
Jag har skrivit högskoleprovet en gång tidigare, då efter några få helgers plugg tillsammans med Veronica. Resultatet hade jag glömt bort för länge sedan, så efter lite googlande fram och tillbaka så fick jag i alla fall beskedet om att jag senast skrev 0,9. Det som krävs för att komma in på juridik är 1,5 – så frågan lyder som följer: kan jag höja mig minst 0,6 poäng? Och grejen är att jag faktiskt tror det. Jag har en vän vars bror i princip struntade i att plugga i 3an och istället pluggade som sören inför Högskoleprovet – och kom in på läkarlinjen i Lund. Jag behöver inte ens påpeka vilket resultat som behövs för att komma in där, men kontentan är i alla fall att om han kan, då kan jag!
Så, sammanfattningsvis har jag alltså en ny plan. Gissa vem som ska börja plugga matte i helgen? Jag har inte öppnat en mattebok på två år, och planerade inte att behöva göra det igen. Men, vad gör man inte? Min framtidsvision som förut tycktes var gjuten i betong har nu kastats upp och ner, och enligt den här ”fantastiska planen” så kommer jag påbörja mitt studentliv och min resa mot en juridisk framtid redan i januari – alltså hela 7 månader tidigare än planerat. Oj. Betyder det att jag måste bli vuxen nu?
Jag inser också att hela planen bygger på att jag pluggar som en gris fram till den 25 oktober då högskoleprovet skrivs, och att om jag inte höjer mig med minst 0,6 poäng så raseras alltihop. Men samtidigt så finns fortfarande alternativet att gå UJIKen kvar, vilken numera är min backup-plan.

En väldig massa framtidssnack, juridik och allmänt pladder idag, alltså. Men så är det ju trots allt min sida vi befinner oss på, där endast jag får tycka och tänka. Det kan ju vara rätt gött ibland också.

20140626-231354-83634827.jpg